Rum för sommardrömmar

"Let it go" brukar min dotter säga när hon tycker att jag ältar samma sak för länge, när skivan har hakat upp sig. Och det ligger sanning i det. Man måste lägga saker, tankar och ibland till och med drömmar bakom sig. Lätt är det inte alltid men det känns en stor lättnad när det är gjort. Det tar tid ibland, kanske flera år, innan beslutet är gjort men sedan är det bara att  köra, gå från beslut till handling. De egna barnen, unga vuxna vid det här laget, har under årens lopp också fostrat sina föräldrar. Det medger jag gärna, många diskussioner med dem, och med mig själv, har fått mig att revidera principerna och de självklara traditionerna som var så viktiga ännu för några år sedan.

Montserrat

Som barn tillbringade jag somrarna i skären. På den tiden kastade vi loss från kajen varje fredageftermiddag efter att först ha bunkrat upp för veckoslutet. Tält, sovsäckar, mat, vatten, simmadrasser, metspön och maskar, primuskök och husgeråd. Och förstås regnkläder och stövlar också ifall det skulle råka regna som i sommar. På andra sidan ån fanns bensinmacken där vi tankade båten och efter det vände pappa fören ut mot skären. Samma show varje fredag och hem på söndagkväll. Och visst var det ljuvligt att vakna i tältet på morgonen när man hörde havet klucka, fåglarna sjunga och tallarna sakta susa i vinden.Från tältköket spreds doften av kaffe och det varma söta teet i den egna emaljmuggen smakade gudomligt. Det var slow life på riktigt. Med tiden byttes tältet ut mot en sommarstuga så mängden pasnilikor minskade och det blev lite lättare att packa sig i väg på fredagen. I stugan fanns det också gasspis och elektricitet så kylskåp och värmeelement gjorde skärilivet bekvämare. Men färden till stugan gjordes alltid med båt, stugan var på en holme och färdmedlen var antingen båt eller cykel ner till stranden och sen över med båt. Avstånden var inte långa men tidsmässigt tog det ett par tre timmar att ta sig ut till sommarnöjet.

Ingen brådska

I min familj förekommer också en annan variant av sommarlivet och lovet. När skolan var slut den sista maj

packade man i min mans familj bilen full med förnödenheter och mat och därtill kom mormor och katten. Stadsvåningen bommades för och låstes upp nästa gång när skolan igen började på hösten. Sen körde man iväg med miniflyttlasset till landet. Väl framme slängdes skorna i ett hörn och efter det var det barfota som gällde. Hela sommaren tills skolan igen började i september. Lyckliga soliga dagar med allehanda tidsfördriv. Vid svalare väder var läpparna blåa av köld efter simningen. Landet var på lämpligt avstånd från stan så mamma och pappa kunde pendla till och från jobbet varje dag. Det var inte så vanligt på den tiden.  

Främmande länder och kulturer lockar till besök.

När mina barn var små tillbringade vi också tid på landet och i skären. När det blev veckoslut och midsommar packade vi iväg oss med blöjpaket, pottor, kärror och barnmat antingen med båt till skären eller med bil till landet. Att åka båt ut till skären med tre små var redan i sig ett äventyr som hette duga. Med tiden går det som det brukar när ungdomarna inte längre har lust att sitta på stugan eller arbeta på landet. Det spännande skimret över pilkastning, korvgrillning, simning, fiske, bastubadande och bärplockning förtrollar inte längre. Allt mer tid av sommaren tillbringas i stan eller där kompisarna finns. På de sporadiska landeresorna, efter mutor och övertalning för att få ungdomarna med, var programmet för det mesta att se till att få hushållet att fungera, klippa gräs, hugga ved, bära vatten och städa i knutarna efter vintern. Packa ner och packa upp och tvärtom igen på söndag. Glädjetjuten ekade på söndagkväll när de sociala kontakterna, efter ett par dygns sms:ande på den tiden, igen återetablerades. Där stod vi, jag och min man, i kaoset av väskor, kassar och korgar och såg ryggtavlorna av ungdomarna som försvann ut för att träffa sin kompisar.  

Mitt sommarrum

Med tiden får man lov att ta time out och fundera. Skären, landet, båten, husbilen eller vad det nu gäller, vems dröm är det? Tiderna förändras och mina föräldrars eller svärföräldrars drömmar är inte mina. Men att fatta beslutet om att göra sig av med en plats som så  starkt är förknippad med lycklig barndom och uppväxt är ingen enkel match. Det tog många år att gå från tanke till handling och ta saken till diskussion, att spontant hitta det rätta tillfället.  Med flera inblandade med egna funderingar prövas också finkänsligheten, att lägga orden rätt är en svår konst som min man behärskar mycket bättre än mig. Men sen, när beslutet fattades och det började hända, kändes det som en börda föll från axlarna. Och det bästa med allt är att alla blev nöjda när sommarhuset fick nya invånare. Det räcker inte att taket är helt och vattentätt, stenfoten kan också ge vika om huset inte regelbundet varje säsong fixas. Fint att veta att ivriga sommarfirare nu har tagit över, grejar och njuter av de fina sommarrummen, oaserna, som vi fick njuta av under många år.

Att se världen är min barndomsdröm.

När jag var liten drömde jag om att resa och se världen, besöka platser som jag läst om i böcker eller i skolan. Kanske sett på TV. Dåförtiden fanns det ingen realitet i de fantasierna, men världen har krympt och nuförtiden är det inget konstigt med att ta sig än hit än dit för att samla på upplevelser och vidga vyerna. Men, alltid är det lika kiva att komma hem till sitt eget sommarrum, oasen, för att smälta intrycken och upplevelserna. Och ingen har sagt att inte drömmarna också kan förändras. Allt har sin tid.